Det är svårt att förstå hur något så osynligt och undangömt kan göra allt så fel. När man själv inte kan relatera och bara står handfallen samtidigt som man bara vill hjälpa. Göra vad som helst för att det ska bli bättre. Men det spelar ingen roll, för du kan inte laga såret. Kanske kan ingen någonsin göra det. Kanske kommer det aldrig försvinna.
Ansvar och skyldighet för något som förstör livet. För något som gömmer sig bakom fasaden. Rädslan för att muren ska rasa är större än rädslan för någonting annat. Det är den största negativiteten som finns och den trasar sönder allt annat något förbannat. Jag förstår precis, men ändå inte. För jag sitter på andra sidan båten och vill bara trösta, säga att det är okej, att det kommer bli bra. Även om jag inte vet om det är sant.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar